Klicka dig vidare med pilen nere till höger eller med de 3 strecken till menyn.

Degenäs i Locknevi socken finns omnämnt i de tidigaste kyrkböckerna från 1638, men namnet "det digra näset" (det stora näset) härrör från medeltiden. Runt sjöarna hittades stenyxor på 60-talet, vilket innebär att det varit bebott i ca 8000 år då inlandsisen drog sig tillbaka och landhöjningen inleddes. Östersjöns strand låg vid Lidhem och Vrångfalls sjöar satt ihop, där stranden sjönk från ovanför huset till nedanför vilket man kan se på den platta steniga ängen mellan huset och sjön, som legat i lågvattnet under erroderande is och vågskvalp.

Karta nedan på uppskattade forntida strandlinjer under pågående landhöjning. Se SGU för mer kartor.

Gårdens nuvarande gränser. På berget väster ovanför huset finns stenrösen [1] (stenar lagda i en ordnad struktur) från bosättning som ligger i perfekt lutning i söderläge ner mot dåtida stranden och med lä mot blåsiga norrsidan. De röda markeringarna är uppskattad vattenlinje under den pågående landhöjningen kring stenåldern.

Gränskarta

Stenröse [1]

Det finns rester efter två äldre tjärdalar i skogen [2],[3] och två yngre kolmilor [4]. Träkol var det en enorm efterfrågan på mellan 1735-1886 då Sporbacka Masugn låg bara några km bort vid Gerssjön, som man tog upp järn ifrån. Järnet smiddes vid stångjärnssmedjorna i Toverum och Fängebo ytterligare några km bort, så det fanns god tillgång till järn i socknen. Troligen var dessa leveranser del i torparkontraktet eftersom det var säteriets skog.

Tjärdal [2]

Gården har släktband sedan 1701 då vår förfader Hindric Hemmingssons syster Karin (födda i Bråten 2 km från Degenäs), gifte sig med Zachris Gudmundsson (vars mor även var född i Degenäs 1638). Den grenen bodde där till 1842, sedan flyttade våra senare förfäder Sven Peter & Wilhelmina in där 1898 på befintligt torparkontrakt.

Wilhelminas förfäder kan spåras till Frödinge/Djursdala från 1600-talets mitt, och vars gravsten står på Locknevi kyrkogårds yttersta syd östra hörn. Hennes mormors (född 1774) gravsten finns bevarad i Frödinge. Släktgrenen från Sven Peter till hans farfars farfars mor & far är alla dokumenterat födda i Vrångfall från mitten av 1600-talet, och med övriga grenars härkomster från Locknevi generellt. (I dagligt tal Lochnewij på 1700-talet och Låchnawij, Låkewij på 1600-talet).

Torparkontraktet var med dagens mått rena slavkontraktet där man inte fick så mycket som ens samla in löv, grenar eller ekollon för eget bruk utan tillstånd.

Lidhems alla torp auktionerades ut 1912 då säteriet upphörde, varpå sonen Werner köpte Degenäs 1913 på "65,8835 hektar" för 6800 kr, d.v.s med 1 kvadratmeters precision. (Någon logisk mätnogrannhet fanns inte). Mantalet var bara 0.06, (~1/16) dvs hade en jordkapacitet som kunde föda 0.06 familjer inkl tjänstefolk, med full statlig beskattning. (En form av taxeringsvärde).

Arbetet ihop med Ellen (född i Bråten) var dock fortfarande lika tungt fram till 50-talet. Ploga, gödsla, harva, så, vältra och skörda för hand. Här tidigt 40-tal.

Den oxe-drivna plogen.

Hästarna var det mest värdefulla man hade på gården. Verner & Ellen med sonen Gunnar på 20-talet.

Ellens far Alfred med vagnen som även finns bevarad.

Nya vägen till Dramsjö byggde Verner på 30-talet, då mark blivit frilagd och torr efter sjösänkningen på ca 1.5 m.

Vid Gunnars övertagande 1945 och traktorns intåg på 50-talet blev mer av försörjningen potatis och säd, även på markarrenden i Näs och Tolebo (förutom fortfarande nöt-djur). Ända in på 80-talet maldes en del havre till djurfoder i vattenkvarnen i Fängebo. Då hässjades även hö för att inte mögla innan det hann köras in som löshö eller löspressad bal på skullen. Väl på skullen fick barnen trampa det lösa höet för att packa, ett väldigt varmt, stickigt och dammigt jobb. Mun- eller ögonskydd fanns inte. Sämst var det om det blåstes upp med höfläkt, vilket var sällan (som ger dammigt hö och hostiga djur också) utan det lyftes vanligen in med hö-gaffel genom en liten glugg.

Det fanns höns och grisar i egna bodar samt får, 6 kor/kvigor (senare stutar), och innan traktorn 2 hästar i ladugården. Det var mycket tätt packat och fuktigt med svag ventilation.

Här ses handplockad potatis ifrån gården på sent 80-tal i Sandviken, som Gunnar köpte och förenade med Degenäs 1948, men som är avskiljt igen sedan några år.

Gårdsarbetet idag består av underhåll av skog och allmän röjning.

Huset ligger på en liten torr bergsknalle med köket på norra skuggsidan så som man alltid byggde förr. Ängarna runt stugan vittnar om hårt arbete med att röja sten för varje liten odlingsbar markplätt.

Nuvarande huset byggdes troligen på senare delen av 1800-talet med generationsboende på övervåningen. Den huggna stenfoten, sågat virke i stommen och dubbeldörrar pekar på det. Troligen har ett äldre timrat hus ersatts av detta eftersom vedboden är timrad och daterad 1849. Degenäs finns omnämnt 1638 och har därmed haft generationer av enklare hus med jordgolv (troligen ända från medeltiden), vilket placeringen på ett torrt berg är en förutsättning för. Gammalt ordspråk säger ”Där inte plogen kan nå och ingen lie slå, där ska huset stå”. Huset fick en omfattande renovering med centralpanna på 20-talet där det gamla torparutseendet fick ett modernt snitt. Det fick el på 50-talet och hade dessför innan en vindsnurra med blybatterier under en period.

Boden, eller åtminstone den träpluggade dörren är uppförd 1849 (och renoverad 1914 med järnspik) enligt datumet på den. Ena sidan var vedbod och andra sidan matförråd på nedervåningen, som hängande rökt kött, korv, osv.

På våningen över matförrådet finns 2 små bås som möjligen varit sädförråd. Katter har alltid haft en viktig uppgift här.

Höskullen var fylld med löshö som packades med trampning ända in på 80-talet.

Det fanns även en liten timmrad 1-rums drängstuga för tjänstefolket med tillhörande trädgård som troligen var äldre än stora huset. Det användes även som skola på 1800-talet när det var kringresande lärare, men revs kring 2010. På 70-talet revs även en förfallen liten lada som varit smedja. Det ligger fortfarande kvar järnskodda träkälkar och smiden kvar i marken där.

Lite längre fram mot berget finns jordkällaren som troligen byggdes i början av 1900-talet. Valvets stensättning är välgjord och sannolikt utförd av de skickliga stenhuggarna i trakten, där "Kalle i Venefall", i Vrångfall, var tongivande vid Locknevi kyrkas stensätting.

Skog:

När Gunnar köpte ut gården 1945 räknades och mättes alla träden för att värdera virkesvärdet av 2 egna "klavare" och en oberoende "prickare".

Med ovanstående data, räknat med en representativ tillväxt (bonitet) i denna trakt, så visar åldersfördelningen på en jämn manuell avverkning genom åren, förutom ek och löv. Ek och björk var hög efterfrågan på för koltillverkning till Sporbacka masugn för 150-300 år sedan (80-220 år före inventeringen), vilket syns i graferna för framförallt ek.

Idag består skogsarbetet mest av underhåll av skog och mark.

Ängar:

En fin äng med gamla anor är Sundslyckan. På vänstra ängen i bilden skördades säd långt in på 50-talet, med slåtter istället för lie, men tjärvarna bands fortfarande för hand. Uppe på på högra ängen med stenhögar finns även gamla fruktträd som antyder att det kan varit bebott där, men det finns inga andra spår efter bosättning. Längre fram visar sig Lilla Lundsjön.

Nordväst om huset finns ekängar med många gamla stenhögar. På de öppna ängarna odlades det senaste tiden säd och jordgubbar, och som på övriga ängar i mellanåt bete och gräsfoder.

Dessvärre är bökande vildsvin ett hot mot gamla lämningar, och relativt vanligt problem sedan ett antal år.

Gården har del i två sjöar, Stora Lundsjön i norr och Lilla Lundsjön i söder.

Stora Lundsjön

Vanligen kallad "Lunchen", har ett mörkt vatten och är därmed relativt varm på sommaren. Fisken består av abborre och gädda.

Den lilla ön ca 100m ut ska man vara försiktig med på försommaren eftersom svanar och ejdrar häckar där då. Annars är det gårdens egna badställe.

Lilla Lundsjön:

Sjön har ingen naturlig strand eller åkrar i närheten och är därmed öppen från vass och stillsam. Längst ner i söder rinner den ut mot dåvarande Sporbacka masugns kanal för vattenkraft och vidare ut i Gerssjön.